Ekonomiska tvångsåtgärder, vanligen kända som ekonomiska sanktioner är medel för att sätta press genom störningar eller avbrott i handelsrelationer som skall leda till ekonomisk isolering.

Användningen av sanktionerna under Internationell Rätt regleras genom Kapitel VII i FNstadgan och förutsätter att Säkerhetsrådet kan bestämma att anta ett fullständigt eller partiellt avbrott i ekonomiska relationer för att återskapa eller stärka internationell fred eller säkerhet.

Åtgärder inte auktoriserade av Säkerhetsrådet, så kallade unilaterala påtryckningsmedel (UCM) har  blivit en allt vanligare tvångstaktik av USA som för närvarande utövar påtryckningar på minst 1/3 av världens befolkning.

Sedan 2010 har USA även påtvingat ”sekundära sanktioner” dvs bestraffningar mot internationella aktörer som bibehåller ekonomiska relationer med sanktionerade stater. Dessa i synnerhet skadliga konsekvenser slår mestadels mot civilbefolkningen inbegripen svaga grupper som kvinnor och barn.

2014 utsattes Ryssland efter införlivande av Krimhalvön med Ryssland för hårda ekonomiska sanktioner med förhoppningen att tvinga landet till att lämna Krim. Efter Rysslands invasion av Ukraina i februari detta år utökades de ekonomiska, politiska och kulturella sanktionera till en nivå som världen aldrig har skådat. Ett åttonde sanktionspacket är på gång.

USA med NATO och EU i spetsen har valt denna linje för att försvaga och decimera Ryssland både på nationell, samhällelig och individuell nivå. Väst påstår att straffen är avsedda att förstärka de mänskliga rättigheterna i allmänhet och i detta fall skapa sådana hårda förhållanden i Ryssland, speciellt ekonomiskt för att kunna uppmuntra till en revolution inifrån landet som skall kunna leda till ett regimskifte. Ryssland hoppades kanske att denna ”specialoperation” i Ukraina skulle vara kortvarig. Det utdragna kriget som väst valde att föra ämnade att försvaga Ryssland så pass mycket ekonomiskt och militärt att landet skulle gå under.

Sanktionernas verkliga syfte generellt är att destabilisera länder och potentiellt orsaka civil oro med regimsyfte som målsättning. Ett annat mål är att undergräva lyckade ekonomiska och social program genom att utsätta länder för embargo och andra bestraffningsåtgärder. I Rysslands fall valde väst att bestraffa Ryssland med internationella sanktioner, ekonomiska, diplomatiska och sociala, kulturella och även religiösa sanktioner.

Sanktionerna har visat sig inte biter särskild hårt på Ryssland åtminstone inte hittills. Visst har Ryssland påverkats av västs ekonomiska påtryckningsmedel och kommer troligtvis att påverkas hårdare längre fram.

Men tills vidare verkar det som om det unilaterala ekonomiska trycket från väst inte har den önskade effekten. Sanktionerna mot Ryssland har visat sig vara ett politiskt bekvämt sätt för politikerna i Washington och Europa att visa at de ser allvarligt på händelserna i Ukraina men utan att seriöst engagera sig.

Tvärtom har hela trycket mot Ryssland slagit tillbaka på väst. Inte så mycket mot USA utan framförallt mot Europa som nu får kämpa med energikris, hög inflation, arbetslöshet, flyktingmottagning och social oro.

I verkligheten är ekonomiska sanktioner ingenting annat än en krigshandling må vara en mindre destruktiv sådan. Och som det brukar vara vid interventioner och krig blir resultatet ofta oavsiktliga konsekvenser och bakslag.

De europeiska sanktionerna mot Ryssland kommer att gå till historien som praktexempel om hur sanktionerna kan resultera i oavsiktliga konsekvenser. Som en effekt av straffåtgärderna mot Ryssland verkar EUpolitikerna ha glömt det stora beroende av rysk energitillgång och att de enda som kommer att lida är européerna själva.

Samtidigt som Europa kämpar med skenande energipriser och social oro passar många länder i Asien att köpa billig gas och olja av Ryssland. De flesta bedömare anser att Asiens energiköp och de allt närmare kontakter med Kina gör de västerländska sanktionerna mot Moskva allt mer tandlösa.

Under tiden Ryssland blir allt rikare genom att söka andra köpare, Kina, Indien mfl, kommer européerna att stå inför en kall i vinter och en ekonomisk kollaps. Och detta på grund av den falska tron att sanktioner är ett kostnadsfritt sätt att påtvinga andra länder sin vilja.

I Österrike krävde folket ett slut på sanktionerna och att Nord Streem II SKULLE ÖPPNAS IGEN. I Tjeckien demonstrerade för några veckor sedan till upp 100 000 människor i Prags gator mot NATO- och EUpolicyn. I Frankrike är de ”Gula Västarna” tillbaka på gatorna och protesterar mot landets ekonomiska katastrof. Liknade protester äger rum i Tyskland och Serbien. I Tyskland gick demonstranterna nyligen ut med plakat där det stod ”Värme. Mat. Fred”.

Det är uppenbart att sanktionerna dödar. Ibland dödar dem oskyldiga i landet de riktas mot för att förstöra det och ibland dödar dem oskyldiga i länder som påtvingar dem. Lösningen som vanligt är icke intervention. Inga sanktioner, inga ”färgrevolutioner”, ingen inblandning. Inte så komplicerat.

Jag tror inte att någon i Europa riktigt förstod vidden av de destruktiva konsekvenserna USAs politik mot Ryssland skulle medföra för oss. Att huvudlöst och utan eftertanke gå in i en process att återuppliva det Kalla Kriget borde inte vara av intresse för Europa. Var är konsekvensanalysen?

Hur kan det vara möjligt att 2022 när västvärlden uppnått den största ekonomiska framgången i historien står den europeiska kontinenten inför en vinter hämtat ur medeltiden?

USA lyckades i sin politik att återskapa en kvarleva från det Kalla kriget. NATOalliansen har sedan slutet av det Kalla Kriget nyttjats av USA i stort sätt enbart för offensiva militära aktioner utanför dess geografiska gränser.

Sedan 1950talet har USA blivit gäckade eller besegrade i princip i alla konflikter hon varit inblandat i. ”När det gäller ”striden om Ukraina” har Washington varit beredd att provocera fram en konfrontation med Ryssland därför att de innerligt trodde att Ryssland skulle bli besegrad av USAs och Europas finansiella sanktioner och NATOs tunga vapen”. Jeffrey D. Sachs

 

 

 

 22 oktober 2022